När man tänker tillbaka på ett ögonblick som gjorde en lycklig, då blir man både glad och ledsen. Vissa människor excisterar inte föralltid i ens liv men vissa saker vill man seriöst böla över. När något man hade för vana att göra varje dag helt plötsligt försvinner. Jag kan inte kalla det att jag förlorat min bästa vän. Bästa vän är fel ord. Men att ha en människa vid ens sida, som man vet att man kan gråta sönder och samman inför och ändå finns denne där. Jag står inte stött längre. Jag står på egna ben och är fri för världen. Men helt plötsligt är det inte vad jag vill. Tryggheten och en fin personlighet är som försvunnen ur mitt liv. Kanske det var på tiden, men det gnager. Det är dags att släppa det som en gång var. Hur gör man det bäst?

Att denne person sen i fråga verkar leva livet som aldrig förr gör mig mer sorgsen än någonsin. Det får mig att kännas som om jag aldrig var mer än den som fanns till hands - när det behövdes.
Jag vill inte ha någons medlidande utan detta är mitt sätt att bearbeta sorgsen som jag fått genomgå detta året. Jag förlorade en viktig person i början av året, sen såldes Jacky världens finaste Jacky och slutligen kilar jag inte stadigt längre. Dedär äckliga S ordet tänker jag itne använda.
Man får nog aldrig ha ett fint år rakt igenom, och den gång det händer tänker jag köpa en tårta och ge till en man på gatan!