Att känna medlidande med en annan människa är nog viktigt. Det är nog en sån sak som alla borde lära sig. Det blir inte på ens bekostnad fast man liksom hjälper till att stötta.

Jag saknar iallafall att ha en trogen stöttepelare som man kan ringa varje dag. Fast å andra sidan kanske det inte spelar nån roll för ensam är ju stark ?

Lilla söta Charlie förvånar mig varje dag. Jag minns liksom inte provridningen utan lever i vårt nu.
Idag hoppade vi för andra gången tillsammans och det ska nog gå att göra en liten kanon av honom med. Han känns så trogen och som en bästa vän. Honom skulle jag verkligen vilja ha bredvid mig om nätterna. Synd bara att min säng nog inte klarar det annars hade han säkerligen gärna sussat bredvid mig.

Kommentera

Publiceras ej