Håller på att dö lite inombords och har mest ångest över livet. Det är inte kul att inte veta vad man vill arbeta med eller bo.
Ibland har jag lust att bara dra min kos och strunta i alla, då menar jag ALLA.
Nästa stund vill jag flytta hem igen och då är det helt plötsligt min loverboy nojja som sätter sin sida till.
Sist så kommer hoppet om att kunna bo kvar här, på norrskogsvägen, vilket verkar hopplöst svårt att få göra..
1. Hur skönt vore det inte att gå tillbaks till min första plan att åka utomlands och få jobba som hästskötare där man lever livet dag för dag? MAn har typ minst utgifter och mest en massa hästar att ta hand om hela dagarna. Skulle inte tveka en sekund om det inte vore för att:
2. Jag har skaffat mig en pojkvän en gång i tiden som verkar oflyttbar.. Det är inte så lätt som det låter att bara skita i allt och dra sin kos. Finns faktiskt känslor inblandade. Varför hittade jag inte bara en pojkvän som jag kan dra med mig land och rike ? Eller som typ tvingat mig åka land och rike runt, jag menar jag hade inte behövt bli tvingad till det utan hade gladeligen följt med. Hur kul hade inte de varit liksom? Denhär pojkväns-frågan är typ miljoner gånger för jobbig och svår att ta itu med.
3. Hur fan ska jag kunna bo i norrskog helt alone utan inkomst och med en ponny som jag är för gammal för att tävla? Det känns liksom inte så kul heller när det känns som om man har press på sig att tvingas bo kvar. Hur man än vänder och vrider så fattar jag ju att mina föräldrar inte tänker ha kvar huset om ingen av oss bor här men känns ändå som jag får skuldkänslor av att inte bo kvar.
Så va skönt att kläcka ur sig denhär skiten men den bor fortfarande kvar i mitt huvud. LEdsen om jag gör någon besviken med mitt slutliga val sen men de är fan inte lätt att vara 19 år och inte ha en blekaste aning om vad man vill hitta på med för resten av livet.
Kommentera